Jag tänkte prata lite om en tjej, som jag väljer att kalla för Wilma. Ni som har läst min blogg tidigare vet vem jag pratar om, men om ni inte har läst mina gamla inlägg, tror jag ni kommer fatta det här ändå, för jag tänkte berätta allt, exakt allt!
Första gången som jag träffade henne, så var jag tio år och hon åtta. Det var på ett läger för synskadade, en föräldrafri helg där vi träffade andra som såg dåligt och gjorde kul grejor tillsammans. Redan där kände jag att det här var en person som jag inte tyckte om. Vi blev snabbt ovänner, men ni vet ju hur bråken var när man var liten, så länge man höll sig borta från varandra så var allt lugnt.
Men två år senare så var vi på ett likadant läger, men den här gången skulle vi bo i samma rum, så vi blev kompisar. Jag tyckte hon var ganska snäll. År 2015 så skaffade jag Facebook. Jag och Wilma blev vänner och min feed fylldes med nyheter om vad hon åt för hamburgare på donken och sånt meningsfullt. Efter ett tag så frågade hon efter mitt nummer och det var då helvetet bröt ut. Hon ringde mig varje dag. Hon ville prata hela tiden och jag fick hela tiden hitta på förklaringar till att lägga på för en stund. Det var riktigt jobbigt. I oktober så började vi bråka. Sammtalen upphörde i lite mindre än en månad.
Sen så blev det läger igen, och Wilma ville bara glömma allt, så hon började prata på med mig som om inget hade hänt. Jag skulle sagt ifrån redan då, men jag orkade inte så jag fick gå igenom ännu ett helvete.
På jullovet så började hon att snacka skit om min mamma. Det kanske inte är så farligt, men för mig så var det droppen. Jag blockade hene och har nu sluppit hennes sammtal i mer än två veckor nu, men jag får fortfarande hjärtklappningar när någon ringer. Tänj om det är hon!
Jag vill bara säga att säg ifrån! Säg ifrån om du inte orkar längre! Kram och god natt!<3